Slutresultatet av virkningen beror på den teknik som används med garnet och virknålen. Därför har det uppkommit en lång rad olika tekniker för att uppnå alla möjliga effekter i virkningen.
Maskor
Grundtekniken i att virka är att lägga maskor med garnet och virknålen. Den första typen av maska man brukar börja med är luftmaskor. Tråden läggs över det vänstra pekfingret, och hålls stramt mellan övriga fingrar. Nålen sticks sedan in under tråden som du lagt över pekfingret. Därefter använder man kroken för att dra tråden igenom maskan, medan den ligger på virknålen. Genom att dra i den längre garnänden kan du justera maskans storlek. Detta fortsätter man med tills det antal luftmaskor som behövs är färdigt. När man har en längre rad med luftmaskor kallas de för en luftmaskerad eller en lm-rad.
En annan typ av grundmaska är fastmaskor. Här utgår man från den rad av luftmaskor som man tidigare färdigställt. Virknålen sticks in i den andra luftmaskan, om man räknar från virknålen. Tråden hämtas och läggs över pekfingret med hjälp av kroken. Sedan drar man tråden genom lufmaskeraden. Nu har du två maskor som ligger på virknålen, så hämta tråden igen. En fastmaska är nu färdig, och du har en maska som ligger kvar på virknålen. Nu kan du börja framifrån och sticka in virknålen i nästa luftmaska som ligger på raden. Fastmaskor virkas på båda leden i maskan på förra raden. Genom att virka enbart i det bakre ledet får man olika strukturer, likaså om man väljer det främre ledet eller båda.
Tunisisk virkning
För den som är intresserad av att prova många olika tekniker inom virkning så finns också tunisisk virkning. Det är en sorts blandning av virkning och stickning, och sker med hjälp av en tunisisk virknål. Den är till skillnad från en vanlig virknål extra lång och liknar en sticknål men med en krok i änden. Anledningen till detta är att det vid tunisisk virkning krävs plats för många maskor.